Fullmaktsinstitutet
En fullmakt används för att kunna sluta avtal med en tredje person, utan att genomföra rättshandlingen själv. T.ex. man skriver en fullmakt att sin kompis David får köpa en bil. Reglerna om fullmakt återfinns i 2 kap. avtalslagen (AvtL).
Vid fullmaktssituationer brukar tre parter beskrivas. Huvudmannen (fullmaktsgivare) är den person som utfärdar fullmakten. Mellanmannen, eller fullmaktstagare, är den person som utfärdar en rättshandling år huvudmannens räkning. Tredje man är den person som huvudmannen ingår ett avtal med hjälp av mellanmannen. I denna trepartskonstellation uppstår två avtalsrelationer: mellan huvudmannen och fullmäktige som kallas det interna förhållande, och mellan huvudmannen och tredje man, som kallas för det externa förhållande. Det interna rättsförhållandet regleras inte i AvtL.
En annan viktig mekanism är relationen mellan behörighet och befogenhet. Huvudmannens instruktioner till mellanmannen, t.ex. köp en blå bil för max 10 000 kr, kallas för befogenhet (actual authority) – det är vad fullmäktige faktiskt får göra. Behörighet är vad fullmäktige kan göra med bindande verkan (apparent authority) som bestäms av tredje mans perspektiv. Jag återkommer till detta senare.
Lagens stadgar olika typer av fullmakter:
Ställningsfullmakt. En ställningsfullmakt erhåller man genom att inta en viss ställning, t.ex. som en kassör. Denna “ställningen” medför en viss behörighet att ingå avtal på huvudmannens räkning. Notera skillnaden mellan kommissionärer då mellanhanden (kommissionären) agerar i eget namn (se 1 § Kommissionslagen).
Självständiga fullmakter. En självständig fullmakt syns utåt i förhållande till tredje man och framkommer i lagen i 16 § AvtL. Detta kan t.ex. göras genom en skriftlig fullmakt som fullmaktstagaren visar upp till tredje man. Huvudmannen kan också genom direkt meddelande, enligt 13 § AvtL, meddela tredje man om mellanmannens befogenhet. Detta kan också göras genom offentliggörande, t.ex. genom kungörelse, enligt 14 § AvtL.
Osjälvständiga fullmakter. Stadgas i 18 § AvtL som innebär att huvudmannen ger ett meddelande direkt till sin fullmaktstagare utan att upprätta tredje man om förhållandet. Denna typ av fullmakt har inte “självständighet” eftersom den inte visar sig utåt mot tredje man.
När kan problem uppstå? Det vanligaste problemet är att fullmaktstagaren agerar emot fullmaktsgivarens instruktioner. Huvudregeln är att om tredje man var i befogad tillit (god tro) till att fullmäktige utförde rättshandlingen inom sin behörighet så är huvudmannen bunden. I sådant fall har fullmaktsgivaren möjlighet att stämma fullmaktstagaren och begära skadestånd.
Toleransfullmakt. Denna typ av fullmakt skapas ur toleransen en fullmaktsgivare har mot en fullmäktige. Man utgår från tredje mans uppfattning att de rättshandlingar som fullmäktige ingå på fullmaktsgivarens räkning inte nekas utan är godkända av fullmaktsgivaren.
Begreppet falsk fullmaktstagare (falsk prokurator) används när en mellanman låssas inta en fullmäktig ställning. Sådana avtal har rättsordningen sagt inte är giltiga, oavsett tredje mans goda tro. Tredje man få istället försöka rikta sitt skadeståndsansvar mot mellanmannen.
